Hej!
Idag är jag trött...de här dygns passen tar på krafterna att jobba. den här veckan känns de bara som jag kommer hem och packar om väska och åker igen.
I förrgår hade vi en rejäl träningsdag. Vi var på gymmet på morgonen, sen när jag kom hem krattade jag nästan hela tomten och städade huset efter Jens och allihopas sista april-firande.
Sen på kvällen så drog jag med Jens ut och sprang medan min pappa satt barnvakt.
Igår jobbade jag. Vi gick ner till stan och så shoppade vi lite och åt lunch på 1891, sen gick vi hem igen. Var en bra dag på jobbet.
Idag på morgonen efter jag slutat så var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Jag fick högsta betyg på allt. Hon sa till och med att hon önskade att hon hade lite fler av såna som mig på arbetsplatsen, med samma lättsamma attityd och samma synsätt. Kändes väldigt skönt att höra!
Jag har beslutat mig för att alltid säga vad jag tycker och tänker nu.
De senaste året av mörker har förändrat mig lite, jag har insett att man aldrig kan lita på nån annan än sig själv och att de flesta egentligen skiter i en (åtminstone om det går dåligt för en eller man mår dåligt) och mest bryr sig om sig själva och sina egna problem i livet. Så ska nåt ändras måste du göra de själv...tragiskt att det tagit mig 30 år i livet för att komma fram till den slutsatsen.
Jag ser nu väldigt ljust på framtiden och jag vet att jag kommer kunna vända mitt liv till de bättre.
Jobbet känns bra. Studierna känns (nja inte helt bra pga tidsbrist) ok. Snart har jag körkortet.
Och förhållandet börjar kännas mycket bättre. Han verkar som han verkligen vill detta nu.
Men jag är konstant orolig och rädd och jag ser fortfarande oroväckande tecken.
Ibland tror jag att det inte spelar nån roll alls hur snäll, gullig och kärleksfull jag är mot honom. Att han ändå går bakom min rygg...men det gör det kanske svårare om jag är de rent samvetsmässigt för honom.
Har vi bråkat är de lättare. Då är det lättare att rättfärdiga de och tänka hon får skylla sig själv nu när hon är så bitchig. Därför nojar jag alltid extra mycket om jag märker att han är sur och grinig eller om han muckar gräl, medan han är borta eller jag är på jobb. Då får jag för mig att det är för att han ska lättare kunna göra dumheter och inte må lika dåligt av de. För samvete har han...någonstans borde han ju ha de...fast tror han har rättfärdigat och blundat mycket....
Sen tror jag att de kan vara svårt att bryta nåt man väl startat. Man lär känna personen. Blir vän. Delar intima saker med varann. Tankar och funderingar. Det blir som ett stöd och nån som alltid finns där och som är upplyftande och rolig. Kan ju vara svårt att bryta nåt sånt och det kanske blir så att man intalar sig att "hon får ju ändå inte reda på detta och då skadar de ändå inte..."
Jag fattar känslorna....men det är inte rätt på nåt plan.
Han skulle säkert inte gilla om jag hade en "hemlig kompis" och det kom fram.
Någonstans måste man ta ett beslut...vill jag fortsätta göra nåt som potenciellt kan förstöra mitt förhållande och är det värt de?...Vad vill jag?...Varför har jag detta behov?...Älskar jag verkligen min fru?...Vill jag ha nån annan?...
Det är några av de frågor man borde ställa sig. Sen ta ställning till dessa.
Jaja nu drog tankarna iväg igen....
Så kan de gå...
Ha en fin dag!
