Ja...såhär ser jag ut i dagsläget...jobbigt att behöva lägga på sig vikt. Jag har ju lång historia med ätstörningar så jag har fortfarande problem med att gå upp i vikt oavsett orsak. Sen att jag har ett självförtroende som är i botten efter allt som hänt hjälper inte alls. Men jag vet att när barnet börjar kännas mer kommer det gå över. 

Jag fortsätter träna så gott jag kan.

Jag är just nu trött på ha en hjärna som beter sig som en neurotisk hackspett. Som hackar och ältar på samma ställe och aldrig kan flyga vidare.  Känns som det aldrig kommer bli bättre.

Men krasst...varför skulle jag kunna lita på nåt...och hur ska jag någonsin kunna det...

Nu ska jag på gymmet. Sen köpa lite små saker till Jolies adventskalender. Hon är mitt lilla ljus. Längtar efter henne nu och att få kramas och känna henne nära.

Tisdag och hemma-själv

Jag älskar min man. Så är det och så kommer det alltid vara.  Han försöker bli den han var och det glädjer mig. För den nya hemska Jens var egoistisk och bekräftelsekåt. Han gjorde allt för att alla skulle tycka han var fantastisk men istället blev det tvärtom. Han fuckade upp allt som verkligen betydde nåt och matade allt som var ytligt och betydelselöst i livet.
Nu börjar jag äntligen sakta men säkert känna igen honom. Han ser mig och han ser vår dotter. Tar sig tid att sätta sig på golvet med henne och rita med henne eller göra andra saker som hon älskar.
Vi älskar honom över allt annat och både jag och vår dotter skulle krossas om han valde att återgå till den han var eller om det skulle visa sig att allt är nån fasad han sätter upp mot oss och gör saker han inte borde.
Min graviditet fortgår som tidigare...dvs att det är ett konstant kräkande. Min energi är inte på topp om vi säger så. Jag längtar efter ett riktigt träningspass men det är lika bra att inse att kan man inte behålla nån mat har man ingen energi att träna heller.

Allt som allt är väl allt väldigt bra.

jobb..

Sitter på jobbet och önskar jag vore hemma.
Snart vet alla i min omgivning om att vi ska ha barn. Jag är lycklig! Trots allt illamående men de går väl över snart hoppas jag :).
Jens verkar väldigt lycklig. Trots alla mina hjärnspöken efter allt som hänt så vet jag att han älskar mig annars skulle han inte vilja att vi skaffade ett till barn.
Förhoppningsvis så är han väl inte så dum att han går bakom min rygg och samtidigt säger till mig hur mycket han älskar mig.
Jag älskar honom och hoppas han inte gör mig besviken.

Att vara gravid igen är lite tufft för mitt psyke. Jag vill inte gå upp för mycket i vikt och det känns lite jobbigt att behöva ta flera steg bakåt i formen igen. Har ju haft väldigt bra form ett tag nu och började få riktig bra muskeldefinition.
På bilderna så ser man min gravidmage. Från rutor till putmage. Det är ovant. Men ruskigt värt det! Ska bli mamma igen och det finns inget i världen som är mer fantastiskt än det! Min dotter är hela min värld och detta barn lika så!