stugfix

Idag har vi varit i stugan och vårstädat. Jag är helt slut. Höggravid och dålig ork. Men jag är som vanligt grymt tjurig och kämpar på tills jag i princip stupar. Jag har blivit grymt målmedveten de sista åren. Blir bara mer och mer bestämd.
På förmiddagen var jag på barnmarknad och handlade lite sommarklänningar till Jolie och några småbodies till bebisen. Träffade en arbetskamrat som precis slutat hos oss. Både jag och Johanna har oxå bestämt att vi vill sluta. Det suger på arbetsplatsen numer. 2 nya har förstört en orginalgrupp på 7 personer. De bråkar och snackar skit så alla vi gamla ordinarie har tröttnat. Sen känner jag att jag inte utvecklas mer på min arbetsplats. Vill ha nya utmaningar. Trött på allt som varit och behöver nytt. Har ju jobbat i 10 år på samma arbetsplats. Vet att jag kommer bli saknad och att både chef och grupp kommer bli besviken om jag slutar. Men jag måste tänka på mig själv oxå...för en gång skull i mitt liv...
Jag är social och väldigt omtyckt och har lätt att ta människor, så jag tvivlar på att jag kommer ha svårt att fixa nåt nytt.

Nu väntar jag på att Jens ska komma hem. Han är hos en kompis. Inser att jag inte kommer få vara nån lördag hos kompis på länge...
Det är jag och 2 barn snart...

rolig påskhelg

Vi har haft en riktigt mysig helg. En av mina bästa vänner från Göteborg kom hit i förrgår med sin familj och vi åt grillat och umgicks.
Igår var vi hos Jens barndomskompis och åt pizza och umgicks. Idag har vi varit på bio med lillan och sen åt vi tacos när vi kom hem.
Jens säger hela tiden att jag är vacker och även fast jag har svårt att ta komplimanger (särskilt när jag känner mig som en flodhäst som svalt en luftballong) så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag är lycklig och det känns även som en stor lättnad att hon inte är kvar här. Hade nog inte pallat om hon bodde i samma stad som oss.
Även fast jag litar på att Jens inte skulle göra samma jävla dumma grej igen så skulle jag ändå må galet dåligt. Det är så lätt att fantasierna skenar iväg med en.
Jag har mått hyfsat sen hon försvann men går ändå hos kurator pga att jag får ångest och att jag inte kan prata med nån i min omgivning om detta. Inte ens Jens. För han vill helt enkelt inte.

Kan tyvärr komma på mig själv att önska att jag var tillsammans med nån som verkligen älskade mig riktigt mycket. Som ville vara med mig. Umgås på riktigt med mig. Hitta på saker. Prata om inget och allt. Jag tar inte honom för givet som han tar mig förgivet. Jag kan spontant göra gulliga saker för honom. Jag glömmer aldrig att uppvakta honom på olika bemärkelsedagar.
Jag är dessutom mer kärvänlig. Tycker om att pussas, kyssas och kramas. Längtar ofta efter närhet.
Tror faktiskt att jag älskar honom mer än han älskar mig...jobbig tanke...önskar han kunde visa ännu mer kärlek om han nu älskar mig så mycket som han säger att han gör...

psykiskt och fysiskt utmattad...

Denna graviditet har varit hemsk. Jag har inte kunnat njuta alls. När jag väntade Jolie var jag lycklig och allt kändes fantastiskt. Den här gången har allt känts jobbigt. Jag har insett att det var för tidigt att skaffa ett barn efter allt som hänt. Jag har inget förtroende för honom än. Det är ändå mer än det varit. Men inte tillräckligt.

Jag skrev till tjejen och hon flyttade tillbaka till Sala. Men jag misstänker att hon har planer på bo här i stan. Vilket jag från djupet av min själ inte hoppas hon tänker göra.

Häromdan var jag hos psykologen. Jag mådde skit när jag kom hem. Och hela dan efteråt. Fick ångest. Grät. Och fick som vanligt höra vad värdelös jag är. Slutade med bråk. Jag gick ut och gick i 2 timmar.  Sen när jag kom hem hade jag såna värkar att jag trodde bebisen skulle komma. Men efter några timmar och ett bad så gav de med sig.
vi har haft det extremt dåligt sen hon dök upp här. Hon förstör. Bara hon finns. Att bli påmind har gjort att all ångest kommit tillbaka. Jag gråter jätte ofta. Han reagerar med att stänga av, stöta bort mig och hålla sig undan.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men skönt att få prata av sig hos nån proffesionell och höra att man inte är galen och alla känslor jag känner är förståliga och berättigade. Och att hon dessutom tycker att han borde bemöta mig bättre i mina rädslor och allt som följde med att hon dök upp här igen.
Jag hatar att jag inte kan njuta av att vänta barn. Att allt färgas av ångest och rädslor.
Jag vill inte må såhär...