Trött och slut. Har ingen som helst stund på dagen där jag har egentid. Jag har barn 24 timmar om dygnet. Jag får inte träna eller nåt annat. Jag har ingen avlastning. Och ber jag om hjälp så suckar han och klagar och går an. Det är ju så sjukt jobbigt att ha sina egna barn en stund tydligen. Ja jo han kan ha dem så pass så jag hinner duscha lite snabbt eller diska...men de är ju typ på nöd och inte mer än så. Längsta stunden är på kvällen när han måste ta ett av barnen vid nattningen. Men flera kvällar har jag nattat bägge 2 själv.
Jag längtar efter att träna. Känner mig otroligt äcklig och fet. Ful. Klarar snart inte av att finnas i min kropp längre. Jag vill bara kräkas upp allt jag äter men vet att jag måste behålla de pga att jag ammar. Jag mår så jävla dåligt. Och han bryr sig bara om allt som han vill göra och det är ju det viktiga i hans ögon. Att jag ska orka vara en bra mamma skiter han i. För rent krasst måste man få ladda batterierna en stund för att orka. Få vara sig själv. Inte bara mamma. Jag pallar inte mer. Jag älskar mina barn ofantligt mycket,  men jag behöver få andas en stund ibland.

Hur fan får jag honom att fatta??!!
Säger jag nåt blir han bara förbannad...det är alltid hans sätt att reagera på allt.

fucking jävla skit midsommar helvete!!!!!

Jag kom just ihåg varför jag hatar midsommar. Bestämde mig ikväll för att lägga ner att fira den här totalt meningslösa högtiden. Jag är så jävla less...
Här har jag 2 barn mitt bland massa hjärndöda fulla människor. Jag har lust att sätta ungarna i bilen och åka hem. Sen har jag en man som är ständigt bekräftelsekåt. Vilket är nåt som gör mig så otroligt arg. Jag orkar inte med detta. Han gör saker som är så otroligt korkade och skulle jag göra lkkadant skulle han gå i taket. Tex bada när ett gäng tjejer står å glor när det är 14 grader i vattnet bara för att få ta av sig kläderna framför dem. Nu får de fan räcka. Hade jag gjort samma framför ett gäng grabbar hade han blivit svinarg...minst...
Just nu känner jag bara att jag gjort ett gigantiskt misstag att skaffa barn med honom. Han är inte nån som vill ha mig. Som bara klarar sig med en tjej. Jag kräks över allt. Jag vill ha en man som älskar mig över allt annat och som aldrig skulle bete sig som en idiot mot mig!!!
Jag är trött och sliten...jag tar hand om Dewin dygnet runt utan i princip nån avlastning.  Jag ammar heeela tiden. Jag vill gråta över att han föddes in i detta infekterade förhållandet. Stackars oskyldiga vackra barn!!!
Trött på allt. Jag längtar efter riktig kärlek nu. Jag är sugen på leta efter den. Få honom att känna hur det känns att bli sviken och illa behandlad. Men jag skulle aldrig kunna göra så...önskar jag kunde vara så kall och hjärtlös.
Jag önskar jag kunde träffa nån helt plötsligt som var allt jag behövde och att jag var allt han behövde så jag kunde få bli riktigt lycklig. För jag kommer aldrig bli lycklig med honom. Har ju insett de nu. Han vill inte vara den. Han vill att jag ska leva på hans premisser. Jag tänker härda ut nån månad till och blir inte detta bättre så tänker jag inte stanna. Hellre ensam med 2 små barn än olycklig. Jag vet att jag inte blir ensam förevigt. Jag vet att jag är snygg och attraktiv även nu en månad efter jag fött barn. Så FU!!!

stugfix

Idag har vi varit i stugan och vårstädat. Jag är helt slut. Höggravid och dålig ork. Men jag är som vanligt grymt tjurig och kämpar på tills jag i princip stupar. Jag har blivit grymt målmedveten de sista åren. Blir bara mer och mer bestämd.
På förmiddagen var jag på barnmarknad och handlade lite sommarklänningar till Jolie och några småbodies till bebisen. Träffade en arbetskamrat som precis slutat hos oss. Både jag och Johanna har oxå bestämt att vi vill sluta. Det suger på arbetsplatsen numer. 2 nya har förstört en orginalgrupp på 7 personer. De bråkar och snackar skit så alla vi gamla ordinarie har tröttnat. Sen känner jag att jag inte utvecklas mer på min arbetsplats. Vill ha nya utmaningar. Trött på allt som varit och behöver nytt. Har ju jobbat i 10 år på samma arbetsplats. Vet att jag kommer bli saknad och att både chef och grupp kommer bli besviken om jag slutar. Men jag måste tänka på mig själv oxå...för en gång skull i mitt liv...
Jag är social och väldigt omtyckt och har lätt att ta människor, så jag tvivlar på att jag kommer ha svårt att fixa nåt nytt.

Nu väntar jag på att Jens ska komma hem. Han är hos en kompis. Inser att jag inte kommer få vara nån lördag hos kompis på länge...
Det är jag och 2 barn snart...

rolig påskhelg

Vi har haft en riktigt mysig helg. En av mina bästa vänner från Göteborg kom hit i förrgår med sin familj och vi åt grillat och umgicks.
Igår var vi hos Jens barndomskompis och åt pizza och umgicks. Idag har vi varit på bio med lillan och sen åt vi tacos när vi kom hem.
Jens säger hela tiden att jag är vacker och även fast jag har svårt att ta komplimanger (särskilt när jag känner mig som en flodhäst som svalt en luftballong) så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag är lycklig och det känns även som en stor lättnad att hon inte är kvar här. Hade nog inte pallat om hon bodde i samma stad som oss.
Även fast jag litar på att Jens inte skulle göra samma jävla dumma grej igen så skulle jag ändå må galet dåligt. Det är så lätt att fantasierna skenar iväg med en.
Jag har mått hyfsat sen hon försvann men går ändå hos kurator pga att jag får ångest och att jag inte kan prata med nån i min omgivning om detta. Inte ens Jens. För han vill helt enkelt inte.

Kan tyvärr komma på mig själv att önska att jag var tillsammans med nån som verkligen älskade mig riktigt mycket. Som ville vara med mig. Umgås på riktigt med mig. Hitta på saker. Prata om inget och allt. Jag tar inte honom för givet som han tar mig förgivet. Jag kan spontant göra gulliga saker för honom. Jag glömmer aldrig att uppvakta honom på olika bemärkelsedagar.
Jag är dessutom mer kärvänlig. Tycker om att pussas, kyssas och kramas. Längtar ofta efter närhet.
Tror faktiskt att jag älskar honom mer än han älskar mig...jobbig tanke...önskar han kunde visa ännu mer kärlek om han nu älskar mig så mycket som han säger att han gör...

psykiskt och fysiskt utmattad...

Denna graviditet har varit hemsk. Jag har inte kunnat njuta alls. När jag väntade Jolie var jag lycklig och allt kändes fantastiskt. Den här gången har allt känts jobbigt. Jag har insett att det var för tidigt att skaffa ett barn efter allt som hänt. Jag har inget förtroende för honom än. Det är ändå mer än det varit. Men inte tillräckligt.

Jag skrev till tjejen och hon flyttade tillbaka till Sala. Men jag misstänker att hon har planer på bo här i stan. Vilket jag från djupet av min själ inte hoppas hon tänker göra.

Häromdan var jag hos psykologen. Jag mådde skit när jag kom hem. Och hela dan efteråt. Fick ångest. Grät. Och fick som vanligt höra vad värdelös jag är. Slutade med bråk. Jag gick ut och gick i 2 timmar.  Sen när jag kom hem hade jag såna värkar att jag trodde bebisen skulle komma. Men efter några timmar och ett bad så gav de med sig.
vi har haft det extremt dåligt sen hon dök upp här. Hon förstör. Bara hon finns. Att bli påmind har gjort att all ångest kommit tillbaka. Jag gråter jätte ofta. Han reagerar med att stänga av, stöta bort mig och hålla sig undan.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men skönt att få prata av sig hos nån proffesionell och höra att man inte är galen och alla känslor jag känner är förståliga och berättigade. Och att hon dessutom tycker att han borde bemöta mig bättre i mina rädslor och allt som följde med att hon dök upp här igen.
Jag hatar att jag inte kan njuta av att vänta barn. Att allt färgas av ångest och rädslor.
Jag vill inte må såhär...

garderobsproblem...

Att öppna garderoben och inse att man i princip inte får plats i nåt alls längre det är grymt jobbigt. Jag skulle vilja köpa massor av fina vårkläder men det är ingen mening. Jag kommer vara den här strl i cirka 2 månader till sen blir jag avsevärt mycket mindre. Även att jag kommer träna mig i form igen ganska omgående. Tränar fortfarande 3-4 ggr i veckan och detta är min räddning. Annars skulle jag deppa ihop totalt. Hatar att gå upp i vikt.

bad streak..

Snacka om att det har varit en oturs period.
Först blir vår älskade kisse Jansson påkörd och dör. Sorgen är fullständig i familjen. Alla saknar honom otroligt mycket. Han var allas favorit.
Samma dag så ser jag HENNE här. Och lite senare råkar jag höra när grannarna pratar om att hon ska flytta hit igen. Wtf!!!!! Vad är det för fel på henne??!!
Hade jag gjort som henne hade jag skämts otroligt mycket och skulle över min döda kropp flytta tillbaka. Men återigen...det visar ju bara moralnivån på tjejen.
Jag har ett annat tänk. Skulle aldrig göra så mot en annan familj som hon gjorde heller så för mig är det svårt att förstå hennes tankesätt. Hon är en egoist och såna kommer alltid ha svårt att behålla relationer och ha nån fast punkt. Jag känner inte henne men jag har träffat tillräckligt många olika människor i både mitt yrke och privatliv för att känna igen olika sorters människor.
Hon är en sån som tänker på sig själv i första hand. Har svårt att känna empati. Svårt att se konsekvenser av sitt handlande. Skyller ifrån sig på andra när relationer eller annat inte fungerar.
Hennes liv kommer alltid vara komplext och besvärligt. Hon kommer alltid sätta sig själv i situationer som hon själv till slut upplever jobbiga och gör henne ledsen och deppig.
Jag känner igen hennes typ...

Min man mår oxå dåligt över att hon är här igen.
Igår när vi var på väg hem från gymmet så säger han spontant "-jag fattar fan inte hur den människan är funtad. Hur fan tänker hon när hon flyttar hit. Dessutom har hon en röd saab igen. Är ju precis som om hon försöker återskapa sitt gamla liv. Vad fan är hon ute efter?! Att få oss att må dåligt eller?! Hon är fan helt dum i huvudet!"
Så jag inser att detta inte bara är jobbigt för mig. Han blir påmind av sitt svek gentemot mig och han vill ju inget hellre än att glömma och gå vidare med mig. Han har gjort ett nytt barn med mig.
Han bedyrar hela tiden att han aldrig skulle göra mig illa igen.
Sen hon kom har han verkligen försökt visa hur mycket jag betyder så jag inte ska tvivla.
Men faktum kvarstår att pga att hon är här så river det upp mycket inom mig. Har ju haft svårt att lita på honom innan. Men han gör inget som skulle kunna få mig att tro att han ljuger för mig. Det är ju bara min ångest och självkänsla som förstör. Jag har bra självförtroende och har numer en jävla pondus när det gäller. Så självförtroende och självkänsla är två olika saker.

Hursomhelst så önskar jag hon kunde värdera om saker. Försvinna ur vårt liv totalt.
Hon verkar heller inte inse att alla i byn vet vad som hänt. Ryktet gick. Så hon är ju inte totalt populär här. Jag är uppvuxen här och alla känner mig. Är ju inte bara här i byn utan även i stan. Bodde ju där och jobbar där.
Så det kommer att förfölja henne.
Väljer hon att bo här i stan så hoppas jag innerligt att hon väljer att hålla sig undan och hitta nån trevlig kille att vara med och att jag och min man slipper ha nåt att göra med henne någonsin igen.