Jag kom just ihåg varför jag hatar midsommar. Bestämde mig ikväll för att lägga ner att fira den här totalt meningslösa högtiden. Jag är så jävla less...
Här har jag 2 barn mitt bland massa hjärndöda fulla människor. Jag har lust att sätta ungarna i bilen och åka hem. Sen har jag en man som är ständigt bekräftelsekåt. Vilket är nåt som gör mig så otroligt arg. Jag orkar inte med detta. Han gör saker som är så otroligt korkade och skulle jag göra lkkadant skulle han gå i taket. Tex bada när ett gäng tjejer står å glor när det är 14 grader i vattnet bara för att få ta av sig kläderna framför dem. Nu får de fan räcka. Hade jag gjort samma framför ett gäng grabbar hade han blivit svinarg...minst...
Just nu känner jag bara att jag gjort ett gigantiskt misstag att skaffa barn med honom. Han är inte nån som vill ha mig. Som bara klarar sig med en tjej. Jag kräks över allt. Jag vill ha en man som älskar mig över allt annat och som aldrig skulle bete sig som en idiot mot mig!!!
Jag är trött och sliten...jag tar hand om Dewin dygnet runt utan i princip nån avlastning. Jag ammar heeela tiden. Jag vill gråta över att han föddes in i detta infekterade förhållandet. Stackars oskyldiga vackra barn!!!
Trött på allt. Jag längtar efter riktig kärlek nu. Jag är sugen på leta efter den. Få honom att känna hur det känns att bli sviken och illa behandlad. Men jag skulle aldrig kunna göra så...önskar jag kunde vara så kall och hjärtlös.
Jag önskar jag kunde träffa nån helt plötsligt som var allt jag behövde och att jag var allt han behövde så jag kunde få bli riktigt lycklig. För jag kommer aldrig bli lycklig med honom. Har ju insett de nu. Han vill inte vara den. Han vill att jag ska leva på hans premisser. Jag tänker härda ut nån månad till och blir inte detta bättre så tänker jag inte stanna. Hellre ensam med 2 små barn än olycklig. Jag vet att jag inte blir ensam förevigt. Jag vet att jag är snygg och attraktiv även nu en månad efter jag fött barn. Så FU!!!
