sparkar

Idag har Jens syster Ängla och hennes familj varit här. Det skiljer ett halvår mellan Jolie och Varga. De har lekt hela dan och haft jätte roligt. Önskar vi kunde ses oftare, men de bor i Sthlm och det blir tyvärr alltför sällan vi ses.

Ikväll så fick Jens känna bebisen sparka för första gången.  Jag har ju redan känt hur den rör sig men det har inte varit tillräckligt starkt för att kännas på utsidan. Men ikväll tog de lilla livet i :). Jens såg så lycklig ut :). Vår lilla bebis <3.

snart jul :)

Jag älskar julen och så är det bara!Förra helgen var vi på en mysig resa till tomteland och Jolie var överlycklig att få träffa tomten. Dagen vi åkte ner blev väldigt stressig för att vi sov över och kom ner väldigt sent, vilket gav mig en aning ångest men de löste sig till det bästa ändå.  Vi hade en härlig helg och det var så roligt att få träffa min vän från Filipstad. Det är nu 4 dar kvar till jul och jag känner att jag har läget under kontroll. Men känns lite jobbigt inför morgondagens julklappshandling. Stressfyllt minst sagt.  Min mage syns väldigt nu och de flesta vet om att vi ska ha barn. Fast vi har valt att inte lägga ut nåt på fb än. Blir efter ultraljudet. Känner mig nervös. Är alltid nervöst innan man varit på det.  Att nåt ska vara fel.Jag är galet trött på vara orolig om han ska bedra mig eller gå bakom min rygg. Jag har valt att inte tänka på det. Men då kommer det på nätterna istället.  Jag drömmer mardrömmar att jag kommer på honom. Kommer detta någonsin gå över?Han har lovat på Jolies och vårt ofödda barns liv att han aldrig skulle göra nåt sånt igen. Men det gjorde han iofs när han hade kontakt med henne oxå. Då svor han på Jolies liv och på sin mors grav att han brutit fast han inte hade. Jag är färgad av lögnerna. Det är inte det första sveket utan det är lögnerna som följde som förstört allra mest. Att han ljög och sa att han bröt, när han ist fortsatte. Då blir det svårt att tro honom sen oxå. Oavsett om han talar sanning eller ej. Hur vet jag de om han är ärlig?Men nu valde han att fortsätta med mig och dessutom att skaffa ett till barn och någonstans måste han väl veta vad han gör?.. hoppas jag..det är ju hans val...mitt val var att stanna och kämpa, men de gör jag inte 2 ggr...sviker han mig igen så tar jag barnen och går. Ja djupa tankar som vanligt, men detta är enda stället jag kan lufta dem.Idag ska vi handla julmat. :)God Jul <3

en jätte mysig helg!

Vi har haft en riktigt mysig och härlig helg. Jag älskar julen och allt vad den innebär. Familjemys och pyssel. Vi har grejat hemma. Pysslat och bakat. Vi gjorde ett fint pepparkakshus tillsammans. Igår var några vänner här på middag och vi hade jätte mysig. Ungarna härjade tillsammans.
Det är så jobbigt för jag älskar att vara hemma och tillsammans med Jens och vi skrattar och busar och trivs tillsammans och vi har "umgänge ;)" väldigt ofta. Men när jag åker på jobb eller när vi är ifrån varann så sätter mina hjärnspöken igång. Då kommer jag ihåg vad han gjort tidigare när vi varit ifrån varann. Då hade han kontakt med henne...
allt känns visserligen helt annorlunda mellan oss nu än de gjorde då, men säg det till mina hjärnspöken. Har man blivit sviken och bedragen en gång så liksom går man och är förberedd på det hela tiden. Men han har lovat mig att aldrig såra mig så igen och att jag betyder allt för honom och att han verkligen insett detta. Att hon bara var ett tidsfördriv och ett sätt för honom att boosta sitt självförtroende när vi hade det dåligt.

Ja...såhär ser jag ut i dagsläget...jobbigt att behöva lägga på sig vikt. Jag har ju lång historia med ätstörningar så jag har fortfarande problem med att gå upp i vikt oavsett orsak. Sen att jag har ett självförtroende som är i botten efter allt som hänt hjälper inte alls. Men jag vet att när barnet börjar kännas mer kommer det gå över. 

Jag fortsätter träna så gott jag kan.

Jag är just nu trött på ha en hjärna som beter sig som en neurotisk hackspett. Som hackar och ältar på samma ställe och aldrig kan flyga vidare.  Känns som det aldrig kommer bli bättre.

Men krasst...varför skulle jag kunna lita på nåt...och hur ska jag någonsin kunna det...

Nu ska jag på gymmet. Sen köpa lite små saker till Jolies adventskalender. Hon är mitt lilla ljus. Längtar efter henne nu och att få kramas och känna henne nära.

Tisdag och hemma-själv

Jag älskar min man. Så är det och så kommer det alltid vara.  Han försöker bli den han var och det glädjer mig. För den nya hemska Jens var egoistisk och bekräftelsekåt. Han gjorde allt för att alla skulle tycka han var fantastisk men istället blev det tvärtom. Han fuckade upp allt som verkligen betydde nåt och matade allt som var ytligt och betydelselöst i livet.
Nu börjar jag äntligen sakta men säkert känna igen honom. Han ser mig och han ser vår dotter. Tar sig tid att sätta sig på golvet med henne och rita med henne eller göra andra saker som hon älskar.
Vi älskar honom över allt annat och både jag och vår dotter skulle krossas om han valde att återgå till den han var eller om det skulle visa sig att allt är nån fasad han sätter upp mot oss och gör saker han inte borde.
Min graviditet fortgår som tidigare...dvs att det är ett konstant kräkande. Min energi är inte på topp om vi säger så. Jag längtar efter ett riktigt träningspass men det är lika bra att inse att kan man inte behålla nån mat har man ingen energi att träna heller.

Allt som allt är väl allt väldigt bra.

jobb..

Sitter på jobbet och önskar jag vore hemma.
Snart vet alla i min omgivning om att vi ska ha barn. Jag är lycklig! Trots allt illamående men de går väl över snart hoppas jag :).
Jens verkar väldigt lycklig. Trots alla mina hjärnspöken efter allt som hänt så vet jag att han älskar mig annars skulle han inte vilja att vi skaffade ett till barn.
Förhoppningsvis så är han väl inte så dum att han går bakom min rygg och samtidigt säger till mig hur mycket han älskar mig.
Jag älskar honom och hoppas han inte gör mig besviken.

Att vara gravid igen är lite tufft för mitt psyke. Jag vill inte gå upp för mycket i vikt och det känns lite jobbigt att behöva ta flera steg bakåt i formen igen. Har ju haft väldigt bra form ett tag nu och började få riktig bra muskeldefinition.
På bilderna så ser man min gravidmage. Från rutor till putmage. Det är ovant. Men ruskigt värt det! Ska bli mamma igen och det finns inget i världen som är mer fantastiskt än det! Min dotter är hela min värld och detta barn lika så!

gräl...

Jag ligger på soffan och skriver...
jag lever med en person som har empatiproblem men det visste jag redan.jag förstår inte varför jag alltid blir lika förvånad.
Jag har spytt upp allt jag ätit idag och gråter konstant pga total hormonchock i kroppen. Då får jag inget som helst stöd utan blir som vanligt mästrad och undviken.
"-varför försöker jag inte göra nåt åt saken?" Precis som jag valt att må såhär...vore ju som att säga till en magsjuk att vafan ligger du och spyr för? Gör nåt åt saken ist!!
Han har sin ram. Befinner man sig inte i den blir man obekväm. Han har aldrig varit bra om man varit sjuk på nåt sätt. Det tycker han blir för jobbigt.
jag är en som han säger stackars-mig-människa. Han svänger sig ofta med det uttrycket och det kommer från boken den nionde insikten som var en av mina favoritböcker. Det var tydligen en sak som fastnade när han läste den. Men han förstår inte riktigt innebörden av den människogrupperingen.
I hans ögon ska man inte visa svaghet. Men de starkaste människorna är de som kan visa svaghet och som kan se andra människors svaghet och veta när man ska ge empati och hjälp.
Bara för att man är ledsen eller sjuk behöver det inte betyda att man tycker synd om sig själv. Men ibland kan det vara skönt att göra det om ingen annan bryr sig om att göra det. Det är ju i slutänden det alla vill...att nån bryr sig om man är sjuk eller är ledsen. Man vill känna sig älskad och viktig för nån annan.
Jag känner inte så. Jag får däremot veta hur dålig mamma jag är som kräks och gråter framför mitt barn. Att jag är ett psykfall som blir arg och ledsen när han säger så och berättar hur värdelös jag är.
funderar jag på om detta är ett misstag? Ja det gör jag. Skulle jag kunna ta bort det? Nej...aldrig...jag älskar det redan trots att det plågar skiten ur mig.

det är lustigt.. så fort jag är ledsen eller mår dåligt på nåt sätt över allt han utsatt mig för så är jag dum i huvudet...jag vore ju snarare dum i huvudet om jag inte blev ledsen. Då vore det ju nåt allvarligt emotionellt problem med mig. Är det konstigt att jag oroar mig mer nu...nää..det är nu förtroende blir så jätte viktigt...män har det lättare på det sättet. De gör inte samma sorts uppoffringar.

Vad ska jag göra?...

funderar..

Ja mycket har hänt på kort tid.
Jag hoppas inte han sviker mig nu. Om han sviker mig förlåter jag honom aldrig.
Nu har han själv valt vägen och klarar han inte att hålla sig på den så är han inte värd att ha i sitt liv på nåt sätt.
Jag älskar honom och har nu gett honom detta förtroende och valt att gått vidare med honom.

Jag har en inneboende. Jag kräks konstant...
längtar tills jag får berätta för nån..
han är strålande lycklig över detta. Hoppas bara han är lycklig med mig också så han inte bara håller på med nåt låtsas spel för att han vill leva den här typen av liv. Ja jag vet...jag analyserar och funderar så mycket. Funderar sönder saker..

trött...

Då detta blivit min klagomur så...här kommer lite klagomål...

Jag är trött...min hjärna känns som mos...
Jag är som för lite smör utbrett på för mycket bröd...
ibland vet jag inte på vilket ben jag ska stå på. Tiden räcker liksom inte till längre.
Jag vill göra bra ifrån mig i studierna, hemma, jobbet och som mamma...samt träna och hålla mig fit i kroppen. Känns aldrig som jag räcker till eller duger. Jag blir bara halvbra på allting.

Tänk om jag hann göra mer saker för mitt eget välmående någon gång...nu målar jag faktiskt igen, men känns som allt annat blir lidande istället, så då får jag dåligt samvete.

Hela sommaren har gått fort. Vi har haft det jätte bra och allt har känts så bra emellan oss. Vi har strävat mot gemensamt mål och vi har haft jätte roligt medan vi gjort det. Jag har sett den man jag blev kär i igen. Han pratar om att skaffa barn och jag börjar oxå vilja nu. Men det skrämmer mig ändå.
Tänk om jag blir gravid och så får jag reda på att han går bakom min rygg eller bedrar mig. Det skulle ta knäcken på mig. Min största skräck är att släppa taget helt och våga lita helt på honom igen och så krossar han mig totalt igen.

Han har dessutom varit skum i flera veckor igen. han kanske bara är sliten...men rent krasst så blir det att jag drar paralleller hur han varit tidigare och kugghjulen börjar snurra.
Är han ärligt? Har han inga dumma kontakter?...Frågorna terroriserar mitt sinne hela tiden. Det tar knäcken på mig och min gnista.
Varför stöter han bort mig mer och mer?
Jag känner mig avfjärmad och det gör ont.
Han gör även saker som sårar mig. Han får mig att känna mig ful och äcklig.
Det är så fel...den man har ett förhållande ska ju göra så man känner sig upplyft, vacker och en av de viktigaste personerna i världen för denne...det känner jag sällan...
Han ger mig komplimanger det ska jag inte sticka under stolen med, men...inte ofta och det är inte det han säger som är problemet, utan mer känslan han ger mig. Jag längtar efter en sån blick...som visar hur vacker och speciell och viktig han tycker jag är...
Han säger ofta att han älskar mig och Jolie och vår familj. Men är det fel av mig att vilja bli sedd för en individ och inte bara en mamma...mor till hans barn...
Jag älskar ju honom så mycket..

Fuckingjävlaskit Höst!!!

Sol sommar och stugan!

Igår kom vi hit upp till sommarstugan! Är så underbart härligt att vara här! Detta är min energisamlarplats!

Alltid när nåt varit tungt och jobbigt har det känts bättre att vara här. Sågar de känts lättare.

I år känns de enbart skönt och roligt allt! Känns som min man vill de här. 

Vi jobbar åt samma håll och hjälps åt. 

Jag har ofta perioder när allt känns mörkt och tomt och hemskt.

Perioder när jag tvivlar på allt. 

Men just nu känns allt väldigt ljust. Trots att "HON" kommer upp och ska hälsa på sin familj i en vecka. Jag orkar inte vara hemma och riskera att ens se henne. Det river upp för mycket. Och jag hatar henne för att hon existerar. 

Jag tvingas återuppleva alla hemska känslor igen. Känna alla tvivel och osäkerheten.

Därför flyr jag hit till stugan. 

Igår hade vi en underbar dag. Jag målade dasset och grabbarna var ut och fiskade. Jag och lillan gjorde grodyngels-akvarium. Solen lyste och alla var glada! Tycker hela sommaren ska fortsätta såhär! 

Jag hoppas verkligen han är ärlig mot mig nu...

http://youtu.be/6IliOzAeC7Q

Den här låten är ungefär som jag känt mig de senaste året. 

Kaos som vanligt i mitt liv...

Jag är sån idiot.

Jag gjorde nåt igår som var så otroligt korkat!

Jag har mått crap i flera dar pga att jag haft noja. Jag inbillar mig saker. Att han håller på med nåt. Nåt han inte borde. Men grejen är att jag är expert på inbilla mig själv saker och analysera och grubbla. Jag håller på ta död på mig själv på detta viset. På honom oxå antagligen. 

Han är deppad och mår skit. Jag terrar honom ju. Frågar "-lovar du? -är du ärlig?  -så du har ingen kontakt? -du vill de här alltså?" Osv osv osv... Jävla dumhuvve jag är...det är precis som om nån tar över mig, jag kan inte kontrollera all jävla ångest...

Hursomhelst så igår när han kom hem höll jag på skriva ett sms till min vän om hur jävla pissigt jag mådde, för att ventilera mot nån och få lite stöd. 

Då kommer han hem och frågar vem jag skriver med. Jag svaras direkt min väns namn. Då vill han se smset. Men jag vägrar i ren panik, vill inte att han ska bli arg på mig. Men hur korkad är inte jag då????? 

Han trodde ju direkt att jag smsade med nån annan. Så klart!!! De hade ju jag oxå trott om det var ombytta roller. Jävligt korkat!! Hur fan dum får man bli. 

Blev ju såklart världskrig hemma. 

Idag sitter jag på jobbet och mår piss och är ledsen. Som jag älskar den här mannen och vill ju bara att allt ska ordna sig mellan oss!!

Han och lillan är ju mitt allt.

Jag vill bara att vi ska ha varann och vara som han sa "vi mot världen!".

Jag vill ha göra roliga saker tillsammans som en familj. Och när läget är rätt skaffa ett till barn.

Hoppas de blir så...

Jag delar gymbilder från igår oxå. Försöker kämpa med formen. 

Jag vill att han ska tycka om min kropp. 

Fortfarande på tok för mycket underhudsfett. 

Träningen gör mig glad iaf. 

Jag önskar han kunde träna med mig igen. Det var så roligt och nåt gemensamt. 

Nu är de dags att fortsätta jobba.

Trött och stressad men ändå glad!

Hej!
Idag är jag trött...de här dygns passen tar på krafterna att jobba. den här veckan känns de bara som jag kommer hem och packar om väska och åker igen.
I förrgår hade vi en rejäl träningsdag. Vi var på gymmet på morgonen, sen när jag kom hem krattade jag nästan hela tomten och städade huset efter Jens och allihopas sista april-firande.
Sen på kvällen så drog jag med Jens ut och sprang medan min pappa satt barnvakt.

Igår jobbade jag. Vi gick ner till stan och så shoppade vi lite och åt lunch på 1891, sen gick vi hem igen. Var en bra dag på jobbet.

Idag på morgonen efter jag slutat så var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Jag fick högsta betyg på allt. Hon sa till och med att hon önskade att hon hade lite fler av såna som mig på arbetsplatsen, med samma lättsamma attityd och samma synsätt. Kändes väldigt skönt att höra!
Jag har beslutat mig för att alltid säga vad jag tycker och tänker nu.
De senaste året av mörker har förändrat mig lite, jag har insett att man aldrig kan lita på nån annan än sig själv och att de flesta egentligen skiter i en (åtminstone om det går dåligt för en eller man mår dåligt) och mest bryr sig om sig själva och sina egna problem i livet. Så ska nåt ändras måste du göra de själv...tragiskt att det tagit mig 30 år i livet för att komma fram till den slutsatsen.

Jag ser nu väldigt ljust på framtiden och jag vet att jag kommer kunna vända mitt liv till de bättre.
Jobbet känns bra. Studierna känns (nja inte helt bra pga tidsbrist) ok. Snart har jag körkortet.
Och förhållandet börjar kännas mycket bättre. Han verkar som han verkligen vill detta nu.
Men jag är konstant orolig och rädd och jag ser fortfarande oroväckande tecken.
Ibland tror jag att det inte spelar nån roll alls hur snäll, gullig och kärleksfull jag är mot honom. Att han ändå går bakom min rygg...men det gör det kanske svårare om jag är de rent samvetsmässigt för honom.
Har vi bråkat är de lättare. Då är det lättare att rättfärdiga de och tänka hon får skylla sig själv nu när hon är så bitchig. Därför nojar jag alltid extra mycket om jag märker att han är sur och grinig eller om han muckar gräl, medan han är borta eller jag är på jobb. Då får jag för mig att det är för att han ska lättare kunna göra dumheter och inte må lika dåligt av de. För samvete har han...någonstans borde han ju ha de...fast tror han har rättfärdigat och blundat mycket....
Sen tror jag att de kan vara svårt att bryta nåt man väl startat. Man lär känna personen. Blir vän. Delar intima saker med varann. Tankar och funderingar. Det blir som ett stöd och nån som alltid finns där och som är upplyftande och rolig. Kan ju vara svårt att bryta nåt sånt och det kanske blir så att man intalar sig att "hon får ju ändå inte reda på detta och då skadar de ändå inte..."
Jag fattar känslorna....men det är inte rätt på nåt plan.
Han skulle säkert inte gilla om jag hade en "hemlig kompis" och det kom fram.
Någonstans måste man ta ett beslut...vill jag fortsätta göra nåt som potenciellt kan förstöra mitt förhållande och är det värt de?...Vad vill jag?...Varför har jag detta behov?...Älskar jag verkligen min fru?...Vill jag ha nån annan?...
Det är några av de frågor man borde ställa sig. Sen ta ställning till dessa.


Jaja nu drog tankarna iväg igen....

Så kan de gå...

Ha en fin dag!

Plugg och sjuk dotter

Idag har jag pluggat och kämpat med mitt uppdrag som ska lämnas in.
Jolie är hemma förkyld, men på nåt sätt så går hon ju inte på halvfart för de...snarare tvärtom...
Hon tycker jag är astråkig när jag pluggar och tycker hon får för lite uppmärksamhet och gör hyss för att jag ska ge henne energi.
Jag har lovat henne att vi ska pyssla lite sen. Göra lite trolldeg.

I förhållandet går det upp och ner. Just nu är det ner igen.
Bråk och bråk.
Jag är så trött på allt. Jag älskar honom men han gör det så svårt för mig.

Jag bestämmer mig säkert 10 ggr i veckan att jag bara ska släppa de han gjort mot mig, men så kommer alla mörka tankar. Tänk om si och tänk om så...har de kontakt..gör han nåt han inte berättar...
Varför kan jag bara inte lita på honom igen...eller åtminstone skita i vad han sysslar med...
Jag har förlåtit honom, men har inte kunnat återhämta mig ifrån sveket...det som kändes värst var ju de eviga lögnerna rakt i mitt ansikte...det är de jag har svårt att återhämta mig ifrån...
Men jag är inte korkad och har tillräckligt med insikt i saker och ting att jag inser att jag måste släppa efter och våga lita lite på honom igen annars kommer vi bara stå och stampa på samma punkt. Men att veta och att göra är två helt skilda saker. Det är inte lätt alls...
Men jag måste...
Hur gör man??
Mitt hjärta är krossat och blöder...hur lagar man de? Hur går man vidare från nåt sånt?...
Den man älskar och litar på har stampat på de.

Det gör så ont...
Jag har bra och dåliga dagar...idag är definitivt en dålig dag..

Ångest och kräksjuk...

Började dan med att kräkas.
Orkar inte finnas idag.

Varför kan jag inte gå vidare från den här känslan idag?
Känner och ser tecken hela tiden igen.

Blir så förvirrad. Varför skulle han säga att han vill ha barn med mig igen och att han älskar mig och verkligen vill ha oss om han har nåt på sidan?...
Men mitt förtroende för honom är borta...det kommer ta tid innan jag klarar av att ta steget att våga lita på honom igen.
Just nu ser jag tecken igen. Smussel med telefonen. Han tror inte jag ser...han har fel.
Sen hans beteende när han ligger borta. Jag känner igen alla små signaler den här gången.
Jag har sagt till honom att jag förlåter inte en till gång. Vill han inte detta så vill han inte.
Det är upp till honom att visa att han vill ha mig. Det räcker inte bara med ord. Att han ber mig inte lämna honom för att jag är kvinnan i hans liv räcker inte, jag vill att han visar med kropp och själ.

Det jag tycker är värst är att vad jag än säger, hur mycket jag bönar och ber om att han inte ska såra mig igen, kan jag inte påverka honom egentligen.
Han kan leva ett dubbelliv hur mycket han nu vill och jag kan inte påverka.

Men...mina hjärnspöken numer färgar allt. Jag vågar inte lita på att de han säger är sanning.
Jag är så rädd...mitt hjärta värker...
Och jag tär på oss. Frågar. Vill prata. Mår dåligt. Tääär. Smsar. Ringer. Tääär. Anklagar. Frågar. Ältar.Tääär. Tääääääär! TÄÄÄÄÄRRR!!
Han blir galen på mig... Jag blir galen på mig....!!!!!
Jag önskar jag bara kunde få ett piller som fick mig att glömma smärtan, raderar mitt minne och får mig känslolös.
Jag inser även att jag driver bort honom med mitt beteende. Ond cirkel...
Jag vill bara att han ska SE mig.
Jag är mor till hans barn och hans fru. Vi har gått igenom så mycket tillsammans.
Vill tro att vi även kan klara detta. Kan vi de? Hur gör man?
Hur ska jag få misstankar och ångest under kontroll???

Jag älskar honom och det är de enda som får mig att hänga kvar just nu. Han har alltid varit mannen i mitt liv och jag gifte mig med honom och skaffade barn med honom för att jag såklart trodde vi skulle vara en familj förevigt. Se våra barn växa upp tillsammans. Leka med våra barnbarn tillsammans. Bli grå och skröpliga tillsammans och ha rullatorrace på hemmet.
Vill han detta fortfarande? Han säger hela tiden att han vill de. Men vågar jag lita på honom och vågar jag släppa in honom i hjärtat helt igen?

Nystart!

Hej hopp!
Här är de första inlägget i denna nya blogg. Efter en lång bloggpaus, så har jag bestämt mig för att starta en helt ny blogg.
Varför? Jo jag kan inte längre fortsätta där jag avslutade pga att jag på nåt sätt inte är där i livet längre.
Jag tog en lång bloggpaus pga ett extremt skakigt år.
Jag hade helt enkelt inget positivt att skriva och ville inte blotta min själ så mycket för omvärlden.
Nu i retrospect så var det ett extremt bra val från min sida. Men nu är det nystartens år!

De senaste månaderna har jag vänt blicken inåt. Jag har beslutat att saker jag inte kan påverka måste jag försöka släppa (trots att det är nåt jag har galet svårt för) och göra det bästa för att vända mitt liv till nåt positivt.
Jag har börjat träna ganska mycket och det hjälper min krossade självkänsla. Jag tycker om resultaten jag ser och jag tycker träningen är rolig och givande. Det har blivit  mycket styrketräning och det syns. Jag har ju alltid tränat, men nu är det på ett helt annat sätt.
Jag har även börjat plugga. Jag försöker göra självförverkligande saker.
Det är väldigt fullspäckade dagar just nu och jag tycker det är skönt för då slipper jag ha så mycket tid att fundera, analysera och älta (som jag annars har tendens att göra).

Som den som läst detta jag skrivit förstår, så har nåt inträffat under året som gått som fått mig att må väldigt dåligt.
Jag sätter punkt där just nu, för orkar inte gå in djupare på det. Men kommer antagligen att skriva lite mer om det eftersom det genomsyrar mitt liv fortfarande.

Middagsdags!
Tack och hej för idag!