Ångest och kräksjuk...

Började dan med att kräkas.
Orkar inte finnas idag.

Varför kan jag inte gå vidare från den här känslan idag?
Känner och ser tecken hela tiden igen.

Blir så förvirrad. Varför skulle han säga att han vill ha barn med mig igen och att han älskar mig och verkligen vill ha oss om han har nåt på sidan?...
Men mitt förtroende för honom är borta...det kommer ta tid innan jag klarar av att ta steget att våga lita på honom igen.
Just nu ser jag tecken igen. Smussel med telefonen. Han tror inte jag ser...han har fel.
Sen hans beteende när han ligger borta. Jag känner igen alla små signaler den här gången.
Jag har sagt till honom att jag förlåter inte en till gång. Vill han inte detta så vill han inte.
Det är upp till honom att visa att han vill ha mig. Det räcker inte bara med ord. Att han ber mig inte lämna honom för att jag är kvinnan i hans liv räcker inte, jag vill att han visar med kropp och själ.

Det jag tycker är värst är att vad jag än säger, hur mycket jag bönar och ber om att han inte ska såra mig igen, kan jag inte påverka honom egentligen.
Han kan leva ett dubbelliv hur mycket han nu vill och jag kan inte påverka.

Men...mina hjärnspöken numer färgar allt. Jag vågar inte lita på att de han säger är sanning.
Jag är så rädd...mitt hjärta värker...
Och jag tär på oss. Frågar. Vill prata. Mår dåligt. Tääär. Smsar. Ringer. Tääär. Anklagar. Frågar. Ältar.Tääär. Tääääääär! TÄÄÄÄÄRRR!!
Han blir galen på mig... Jag blir galen på mig....!!!!!
Jag önskar jag bara kunde få ett piller som fick mig att glömma smärtan, raderar mitt minne och får mig känslolös.
Jag inser även att jag driver bort honom med mitt beteende. Ond cirkel...
Jag vill bara att han ska SE mig.
Jag är mor till hans barn och hans fru. Vi har gått igenom så mycket tillsammans.
Vill tro att vi även kan klara detta. Kan vi de? Hur gör man?
Hur ska jag få misstankar och ångest under kontroll???

Jag älskar honom och det är de enda som får mig att hänga kvar just nu. Han har alltid varit mannen i mitt liv och jag gifte mig med honom och skaffade barn med honom för att jag såklart trodde vi skulle vara en familj förevigt. Se våra barn växa upp tillsammans. Leka med våra barnbarn tillsammans. Bli grå och skröpliga tillsammans och ha rullatorrace på hemmet.
Vill han detta fortfarande? Han säger hela tiden att han vill de. Men vågar jag lita på honom och vågar jag släppa in honom i hjärtat helt igen?