Jag älskar min man. Så är det och så kommer det alltid vara. Han försöker bli den han var och det glädjer mig. För den nya hemska Jens var egoistisk och bekräftelsekåt. Han gjorde allt för att alla skulle tycka han var fantastisk men istället blev det tvärtom. Han fuckade upp allt som verkligen betydde nåt och matade allt som var ytligt och betydelselöst i livet.
Nu börjar jag äntligen sakta men säkert känna igen honom. Han ser mig och han ser vår dotter. Tar sig tid att sätta sig på golvet med henne och rita med henne eller göra andra saker som hon älskar.
Vi älskar honom över allt annat och både jag och vår dotter skulle krossas om han valde att återgå till den han var eller om det skulle visa sig att allt är nån fasad han sätter upp mot oss och gör saker han inte borde.
Min graviditet fortgår som tidigare...dvs att det är ett konstant kräkande. Min energi är inte på topp om vi säger så. Jag längtar efter ett riktigt träningspass men det är lika bra att inse att kan man inte behålla nån mat har man ingen energi att träna heller.
Allt som allt är väl allt väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar