Vi har haft en riktigt mysig helg. En av mina bästa vänner från Göteborg kom hit i förrgår med sin familj och vi åt grillat och umgicks.
Igår var vi hos Jens barndomskompis och åt pizza och umgicks. Idag har vi varit på bio med lillan och sen åt vi tacos när vi kom hem.
Jens säger hela tiden att jag är vacker och även fast jag har svårt att ta komplimanger (särskilt när jag känner mig som en flodhäst som svalt en luftballong) så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag är lycklig och det känns även som en stor lättnad att hon inte är kvar här. Hade nog inte pallat om hon bodde i samma stad som oss.
Även fast jag litar på att Jens inte skulle göra samma jävla dumma grej igen så skulle jag ändå må galet dåligt. Det är så lätt att fantasierna skenar iväg med en.
Jag har mått hyfsat sen hon försvann men går ändå hos kurator pga att jag får ångest och att jag inte kan prata med nån i min omgivning om detta. Inte ens Jens. För han vill helt enkelt inte.
Kan tyvärr komma på mig själv att önska att jag var tillsammans med nån som verkligen älskade mig riktigt mycket. Som ville vara med mig. Umgås på riktigt med mig. Hitta på saker. Prata om inget och allt. Jag tar inte honom för givet som han tar mig förgivet. Jag kan spontant göra gulliga saker för honom. Jag glömmer aldrig att uppvakta honom på olika bemärkelsedagar.
Jag är dessutom mer kärvänlig. Tycker om att pussas, kyssas och kramas. Längtar ofta efter närhet.
Tror faktiskt att jag älskar honom mer än han älskar mig...jobbig tanke...önskar han kunde visa ännu mer kärlek om han nu älskar mig så mycket som han säger att han gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar