Ibland önskar jag att jag hade nån som förstod och var ett stöd. Livet är ofta svårt. Jag har gjort livsval som gjort mitt liv svårare än de borde vara. Nåt jag insett tidigt är att man är helt ensam från det man föds till det man dör. Det finns människor som bryr sig naturligtvis. Men för det mesta bara när det passar i deras liv. Alla går igenom sina egna helveten. De som brytt sig mest om mig är mina föräldrar och min ena storebror. Min mamma var min klippa och stöd. Likaså min bror. När de gick bort så har jag nog aldrig känt mig så ensam och utelämnad. Fanns ingen att prata mer med. Min pappa har alltid försökt gjort allt för mig men vi har aldrig haft sån relation att vi pratat om djupa saker.
Nu är jag ensam. Ensam med alla tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar